Till FK och berörda politiker.
(Huvudnot: Artikelförfattaren har varit sjukskriven sedan 2000 och haft tillfällig sjukersättning sedan 2004)
Jag har ringt Försäkringskassan hela 08 utan att handläggare ringer tillbaka. Ingenting händer. Jag får nya handläggare utan att informeras. Regler ändras; jag blir inte längre upplyst om att det är dags att söka tillfällig sjukersättning, jag informeras inte om att denna dessutom skall tas bort!
Det verkar som att tanken är att allt bara skall rinna ut i sanden och att jag skall bli utförsäkrad, utan hjälp, utan rehabilitering. Ännu en familj på soptippen.
Jag har 5 barn och ansträngd ekonomi. Ge mig bara lite trygghet, framförhållning och kreativa möjligheter så kan jag åtminstone behålla hoppet om att kunna arbeta. Som det ser ut nu är halmstrået istället självmord då jag inte orkar med ångesten att hela tiden bli marginaliserad och förbisedd. Det finns Ingen förståelse för ångestsjukdomar bland de personer jag mött/talat med på FK. Hur tror ni det känns när mina handläggare på FK inte svarat i telefon på ett halvår när jag velat diskutera rehabilitering, och nu skall tidsbegränsad sjukersättning tas bort. I två år har jag själv eftersträvat en ordentlig Rehabdiskussion och nu skall allt vara klart inom 18 månader!
Hur skall jag kunna ha förtroende för att jag skall hinna bli rehabiliterad innan utförsäkring?
Samtliga mina vårdgivare har varit överrens om att jag måste ha en tydlig planering med god framförhållning för att kunna gå framåt. Vidare är det viktigt att det är tydligt vilka personer som har hand om min person. Inför möten och introduktion av nya handläggare måste jag informeras i tid för att vänja mig vid nya situationer. Överraskningar och tvära kast gör att jag förlorar framsteg jag gjort. Jag blir således sjukare istället för friskare när jag ständigt ställs inför nya personer och regler. Detta sker utan att informera mig, jag ges ingen planering och det finns ingen dialog.
Efter att jag lyckats komma in i öppenpsykvården år 2000 har jag ständigt tvingats byta läkare och terapeuter, vilket gjort att en tids framsteg hela tiden ersatts av bakslag. De senaste 2 åren har jag dock haft turen att få behålla samma läkare och terapeut som jag dessutom trivs med; detta hävdar jag är orsaken till de förbättringar jag kunnat känna i allmäntillståndet. För första gången i mitt 40-åriga liv så kan jag sova vissa nätter utan extrema sömnproblem. Men alla framsteg är bräckliga. Och i och med beroendet av även en fungerande Försäkringskassa riskerar dessa trevande framgångar förstöras.
Våren 07 skulle det tas steg mot rehabilitering. Jag och min Arbetsterapeut hade möte med en person från FK. Vid mötet var vi överrens om att det är av yttersta vikt att jag hålls delaktig i planering och att framförhållningen är god. Eftersom detta var strax innan sommaren bestämdes att vidare kontakt i ärendet skulle ske till hösten. Vi kom även överrens om att min Arbetsterapeut skulle närvara både vid möten med FK och AF och vid introduktion av för mig nya personer. Beslut som rörde mig skulle tas i samråd med både mig och min terapeut. Detta är viktigt för mig eftersom hon är en av få personer som jag känner förtroende för.
Personen från FK skulle tydligen sluta sin tjänst och informerade inte oss detta vid mötet, trots att vi talade om vikten av kontinuitet och tydlig information till mig.
Några dagar senare ringer en för mig okänd person och säger att jag skall vara med på någon slags kurs på AF, jag hänvisar till vad som sagts vid mötet med FK. Då blir jag hotad att min sjukersättning skall dras in för att JAG inte vill samarbeta! Detta ledde till att jag tappade fotfästet och än en gång blev suicid och sjukare.
I mina papper har FK antytt att JAG inte kände mig redo för Rehabdiskussion vid tillfället. Detta stämmer inte då det var FK:s interna kommunikation som inte fungerade.
Hösten 07 fick jag nya handläggare från FK och vi hade återigen ett möte. Jag bedömde detta möte som bra och jag kände att jag skulle kunna bygga ett förtroende för FK. Sen hände ett par liknande situationer (som den ovan) där FK ville frångå och köra över gemensam planering. Endast med stor hjälp från min Terapeut lyckades jag denna gång hålla ihop och undertrycka suicidtendenserna.
På senhösten blev min son akut hjärtsjuk och fick genomgå två operationer. Min handläggare på FK visade välvilja och vi lät Rehabutredningen vila tills min son var OK. Efter årsskiftet då min sons tillstånd blivit stabilt, så hörde jag av mig till min handläggare som planerat för att återuppta Rehabplanerna. Efter detta har ingenting hänt.
Både jag och min Arbetsterapeut har ringt, lämnat meddelande, men ingen svarar och ingen ringer tillbaka. När jag nu får reda på alla förändrade regler och att grunden för Rehab, min sjukersättning, kommer att försvinna, får jag reda på att mina handläggare inte längre har hand om mig. Personen som kanske(!) har hand om mig nu, verkar inte veta om det själv.
Denna inhumana behandling och brist på empati gör att jag vill dö.
Förbättringar som möjligheter att arbeta med bibehållen sjukersättning gäller de med permanent sjukersättning. Nya möjligheter till Rehab och hjälp till återgång till arbete ges till de som är under 30 år och har aktivitetsstöd.
Jag hamnar helt utanför. Jag har haft eget företag och har aldrig varit med i en A-kassa. Ni måste förstå att detta gör mig livrädd. Jag orkar inte ens med familjelivet och att ta hand om mina barn. Jag är livrädd för att min sambo skall lämna mig för att min ständiga ångest kväver både henne och mina barn. Jag vill bara ha ett litet hopp om att inte sluta som en siffra i självmordsstatistiken. Jag känner mig jagad och förföljd, jag vill bara ha lite ro, jag vill kunna andas och kunna vara åtminstone stundtals i nuet och se på mina barn utan att vara söndertrasad av ångest och stress. All press gör att jag skärmar av mig själv, stänger av mig, vilket inte leder mig framåt. Detta gör också att jag känner mig misslyckad som far och make. Familjen knackar på om och om igen, söker kontakt, men jag orkar inte, jag gråter inombords, försöker vara stark, men det slutar med utbrott där jag slår mig själv i huvudet, i väggen. Jag vill slå bort det onda, stressen och ångesten som alltid funnits där i bröstet, ända sedan jag hade oturen att födas av föräldrar som gav mig trauman jag fortfarande bearbetar.
Jag kommer aldrig kunna ha ett värdigt liv eller arbeta så länge; regler hela tiden ändras utan förvarning, FK struntar i överrenskommen planering och byter handläggare utan att säga till.
FK hör inte av sig eller svarar på meddelanden. Jag har velat ha rehabilitering eller en diskussion om vad som är möjligt/kan erbjudas, men har bara mötts av ovetande eller total ignorans. Och för tillfället så ursäktar sig de flesta bara med hänvisning till högre instanser och verkar ägna sig åt självömkan så till den grad att den ångestsjuke får trösta den stackars handläggaren. Däremot har FK vid några tillfällen själva blivit stressade över mitt fall och har då fullständigt kört över mig och inte visat någon hänsyn till mitt sjukdomstillstånd. Detta har lett till självmordsförsök.
Mitt förtroende för FK och politiker är dött.
Jag önskar att jag kunde få permanent sjukersättning så jag åtminstone inte hamnar på gatan: Då ringer ingen och hotar mig. Jag slipper byta handläggare om och om igen, (varje ny social kontakt är ångestgivande i sig för mig), jag kan själv planera min rehabilitering och försöka mig på något vikariat och jag får den ekonomiska grunden för att studera. Det skulle ge mig det incitament jag behöver för att komma vidare och på sikt kunna öka min självförsörjningsgrad och självkänsla.
Något FK, AF eller politiker inte verkar syssla med för närvarande.
Om de stöttade mig så skulle det vara lättare att gå vidare, må lite bättre, få vara den far för mina barn jag vill vara och ha chansen att ge åtminstone dem en framtid…
- http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=776076
- http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=776428&rss=2216
- http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=739260
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2604215.ab
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2607837.ab
~ av manipulateyou den juni 4, 2008.
Postat i Mindflow, Okategoriserade
Etiketter: Allmänt, Ångest, Försäkringskassan, Landstinget, Livet, Nyheter, personligt, Politik, Psykologi, rehab, rehabilitering, samhälle, Sjukskrivning, Sjukvård, Socialförsäkring, terapi, Tillfällig sjukersättning, Utbränd
Jag känner igen väldigt mycket av dina känslor och reaktioner.
Jag fungerar likadant sedan jag hade ”fräckheten” att bli sjuk.
Alla jagar en med blåslampa och förutsätter att man simulerar eller att man gjort ett medvetet val.
Vem fan väljer att bli sjuk eller att behöva figurera i F-kassans klor och få hotfulla samtal eller brev.
Jag har varit hotad med indragen ersättning hela vintern som tack för att jag ville testa min arbetsförmåga.
Jag arbets tränade 8 timmar/vecka och det funkade 3-4 månader innan det började gå utför igen.
Och som tack för att jag tog initiativ att testa,själv fixade en arbetsplats så stack ”kassan” kniven i ryggen på mig och ville dra in HELA ersättningen trots att jag bara arbets tränat 8 timmar i veckan.
Jag kom alltså inte ens upp i 25% arbetstid.
Så hela hösten och vintern har jag haft kniven på strupen och inte visst vilken vändning allt skulle ta.
Min läkare fick skriva en halv bok till ”kassan” om mig och in sjukdom och han fick ett frågeformulär han skulle fylla i med frågor som var så korkade att man inte tror det är sant.
En fråga var bla. vilken ekonomi förteget jag arbets tränade hos hade???
Vad fan har det med min arbetsförmåga och ohälsa att göra????
Jag har mega ångest inför framtiden om jag ens har någon…………
Det känns som om det hade varit lugnast för alla att lägga sig ner och självdö……………….
Jag har varit hemma sedan 2002, jag har fått ”vara i fred” från F-kassan på gott och ont. Jag har ingen handläggare MEN jag vill heller ingen ha. Jag känner att jag måste få ro utan att folk ska ringa och fråga hur jag mår. Hur ska jag kunna svara på det när jag inte ens vet det själv? Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning i två år nu i september och jag önskar inget högre än att jag ska få permanent. För jag har lärt mig vad jag orkar och kan idag, och när jag följer detta så har jag en dräglig vardag. Om jag går över min gräns så får jag frånvaroattacker och kraftig migrän. Jag är alltså svårt sjuk. Fån att ha arbetat som ensam skolsköterska på en högstadieskola med nära 600 barn!
Nej jag hoppas och tror att det ska lösa sig för alla oss, som har tagit slut i kampen i att ge allt för ett samhälle som nu sviker oss.
Kram och var rädd om dig!
Hittade dig från Syster Y. och vill bara ge dig en stöttande kram. Jag har själv inte varit långstidsjukskriven men har nära anhöriga som dras med eviga strul med FK (jag själv också men av andra orsaker) och jag önskar dig verkligen allt gott! FK är dessvärre inte kända för att göra bra beslut, behandla människor humant eller visa någon som helst empati. Och med de nya politiska besluten tror jag det blir ännu värre. Det är sådana som du som bevisar att FK mest är till bekymmer, som bevisar att kommunikation mellan vård, vårttagare och stat inte fungerar alls. Var rädd om dig och sluta inte kämpa.